En bonde i vår by!!

Idag hade vi musik. Då sjöng vi "En bonde i vår by". 

Kaptitel 2, skriver av 2A

Kapitel 2

-Vad är det som har hänt, frågar jag igen. Hur mår du egentligen, du verkar ledsen.

-Skit du i det, jag känner inte dig.

-Jag heter Torsten och det här är min hund Lukas. Vad heter du?

Lukas går fram till killen och börjar slicka honom på handen. Då tittar killen upp på Lukas och klappar honom. Lukas viftar på svansen.

Jag tar av mig min svarta hatt och ur den tar fram min näsduk med stjärnor och ger den till killen så att han kan torka bort sina tårar. 

-Vilken rolig näsduk, säger killen.

-Den har jag fått av min lillasyster.

-Hur gammal är hon, frågar killen.

-Två år yngre än mig, svarar jag. Hon heter Tove och är både busig och jobbig. Jag är 10 år. Hur gammal är du?

-Snart 10.

-Men, frågar jag igen, varför sitter du här och gråter?

Killen torkar bort sina tårar och säger:

-Det är en lång historia.

Torsten Bengtsson på besök

I fredags hade vi författaren Torsten Bengtsson på besök. Han berättade och lärde oss om hur vi kan komma igång att skriva och att när man skriver får man faktiskt ljuga lite och hitta på mycket…

Hela skolan skall nu vara med i en skrivstafett där vi i Åk 2 är de som skall starta. Här är Torsten Bengtssons början på skrivstafetten, våra kapitel skall skrivas under v. 35 (2A) och v. 36 (2B).

Torsten Bengtssons text!

– Kom nu Lukas! säger jag och drar i kopplet.

Lukas är min hund. Vi är ute på en runda vid några höga hus. Nu vill han gå ner för en trappa till en källare. Dörren står på glänt. Han måste ha hört något eller känt någon lukt.

– Kom nu då, säger jag.

Men Lukas är envis. Han vill gå ner. Så jag följer med honom. Jag sätter en fot mot dörren. Den glider upp. Där inne är det mörkt. Lukas vill gå in.

– Hallå! Är det någon där? ropar jag.

Inget svar. Jag tar ett steg in i mörkret och känner med handen på väggen. Där finns en knapp. Jag trycker på den. Då tänds en lampa i taket. Först ser jag två gamla cyklar, en barnvagn utan hjul och en slaktad moped med oljefläckar under motorn. Men längst inne i hörnet sitter det något på golvet med en jacka över huvudet. Lukas springer dit. Han viftar med svansen, tar tag om jackan och dra bort den. Då ser jag att det är en kille i min egen ålder. Han gråter. Snoret rinner och han är alldeles förtvivlad.

– Vad är det som har hänt? frågar jag.

Killen ser på mig med rödgråtna ögon. Sedan säger han:

– Skit du i det! Du fattar ingenting!

Först tänker jag gå därifrån. Men Lukas vill vara kvar. Och jag kan inte lämna killen på golvet. Han är förtvivlad. Jag har aldrig sett någon som varit så ledsen. Vad kan ha hänt honom?

Så, fortsättning följer...